Effekter av min forskning


Det kan vara svårt att visa att en viss studie fått effekter, särskilt som mina forskningsbidrag många gånger varit att identifiera och beskriva strukturella problem (även förslag till hur polisen bör gå vidare). Vid en förändring blir min forskning bara ett bidrag bland många aktiviteter som kan ha påverkat en utveckling i en viss riktning. De viktigaste strukturella problemen som min forskning bidragit till att belysa:

  • Polisens sätt att styra och följa upp verksamheten (avarter av New Public Management inom flera verksamhetsgrenar såsom utredningar, trafik och narkotikabrott)

  • Att polisen presenterar sin verksamheten på ett missvisande sätt för att hamna i god dager.

  • Att polisen är dålig på att beakta och hantera faktorer som påverkar personalens motivation (frustration leder till att personal slutar, både fysiskt och mentalt)

  • Att polisen har stora brister vad gäller att ta tillvara på och utveckla personalens kunskap.

  • Arbetsmetoder och organisationsformer som ger dålig effekt eller till och med är kontraproduktiva.

  • Polisens bristande avrapporteringsrutiner, t.ex. PUST Siebel.

  • Repressaliekulturen inom polisen

 

Nedan följer exempel på områden där jag anser att min forskning bidragit till en utveckling:

 

Ny styrning bortom New Public Management

I budgetpropositionen för år 2015 tar regeringen ett första steg mot att utveckla styrningen i offentlig sektor i en riktning som innebär att professionernas kunnande och yrkesetik blir mer vägledande än vad de är i dag.

Under nästan 20 år har jag hävdat att den eskalerade utvecklingen att fokusera på enkel kvantitativ produktionsstatistik är kontraproduktiv. Mina exemplifieringar hämtade från polisen har upprepade gånger fått mycket uppmärksamhet i media och vissa av de problem jag har lyft fram har blivit så vedertagna att de blivit föremål för tecknares intresse:


I olika sammanhang har det skett hänvisning till min forskning, t.ex. i Statens offentliga utredningar och i den uppmärksammade artikelserien "den olönsamma patienten" i DN av Maciej Zaremba. I början avfärdades mina forskningsrön kring den s.k. "pinnjakten" hårt av högre chefer inom polisen. Så här sade exempelvis en rikspolischef om min forskning under ett möte med över 200 personer:

Mina slutsatser ifrågasattes också på internet och intranätet:

försvar.png

I artikeln ovan framförs bl.a. att "Det är förstås beklagligt om det finns enskilda poliser som uppfattar sitt uppdrag som en jakt på enkel statistik". Bara polisledningen hade gjort en sökning på intranet på officiella dokument hade det blivit tydligt att det var ett stort fokus på statistik.

Att få den existerande problembilden accepterad tog lång tid, och det var med glädje jag läste bl.a. inrikesministerns yttrande om att "pinnjakten" skulle upphöra inom polisen. Om något ska upphöra så måste det ju existera...

Förutom att min forskning bidragit i den offentliga debatten kring problemet med att tillämpa New Public Management har jag lämnat konkreta på alternativa sätt att styra och följa upp polisverksamhet (se t.ex. polisens arbete mot narkotikabrott och trafiksäkerhetsarbete)som anammats av vissa enheter, men som även fått nationellt genomslag.

 

PUST/Siebel

Jag fick i uppdrag av rikspolischefen att ta fram ett underlag om polisen ska fortsätta med PUST/Siebel. Mitt arbete resulterade i att PUST/Siebel lades ned.

Kanslichefen sade att utan den rapport jag tog fram hade aldrig rikspolischefen kunnat fatta det beslut han gjorde. Arbetet utfördes under stark tidspress och mycket av arbetet visade sig handla om att gå bakom en uppbyggd fasad beträffande PUST/Siebel. I de bilagor som tillhör rapporten blir det tydligt att PUST/Siebel inte fungerade på det sätt som en del befattningshavare ville ge sken av och att det var möjligt att lägga ned PUST/Siebel, vilket en del framfört inte gick. Ett förslag lämnades i rapport hur polisen kunde gå vidare med att utveckla ett avrapporteringssystem som antogs och är under utveckling.

 

Utredningsverksamheten

Min forskning har bidragit till att problemet med att mycket av utredningsarbetet handlar om ren administration har uppmärksammats och att det genomsnittliga antal hållna förhör många gånger är lågt i förhållande vad som vore önskvärt. Jag har också inspirerat andra genom att prova att leda arbetet på annat sätt än som var traditionellt förekommande inom polisen (se polistidningen) De arbetsmetoder som jag förespråkade, exempelvis att personal skulle kunna tillåtas sitta hemma och arbeta med utredningsverksamhet blev till att börja med starkt ifrågasatta av polismyndighetens ledning, men fick efter hand stor spridning. Samma sak vad gäller att erbjuda en kombination av att arbete med utredningar och att arbeta i yttre tjänst, samt förhållningssättet att kontinuerligt sträva efter att utveckla utredarna. Ett flertal chefer hörde av sig och ville veta mer om forskningsprojektet (se kort PM), som sedan återkopplade vad tankarna resulterade i (t.ex. periodplaneringslista 9 och växthuset i Stockholms polismyndighet).

 

Dialogpolisverksamheten

Jag var med att utveckla dialogpolisverksamheten.  I början möttes arbetet av mycket motstånd, men konceptet som utvecklades fick inte bara spridning i Sverige utan även internationellt. Det jag skrivit har översatts till flera språk, exempelvis koreanska:

20141026_205620[2].jpg

 

 

Avrapportering

Redan som polisaspirant pekade jag på att poliser lägger mycket onödig tid på avrapportering genom att man får skriva samma uppgifter flera gånger. När jag arbetat inom polisen i tre år så erbjöd jag mig att utveckla ett system gratis som skulle göra det möjligt att kopiera uppgifter till olika blanketter. Jag blev ombedd att skriva till förslagsnämnden men förslaget avfärdades av IT-enheten:

Efter flera år lyckades jag få accept för min problembeskrivning att polisens avrapporteringsrutiner utgjorde ett problem. Numera är det en prioriterad fråga. Den dåvarande chefen för polisens utvecklingsverksamhet, Anders Danielsson, var receptiv och fångade upp lösningsförslag som jag presenterade i en datastudie 1999:

Det innebar att polisen snabbt fick en lösning som innebar att polispersonal slapp att kunna cirka 250 kortkommandon för att göra dataslagningar i polisen system. Denna lösning har sedan hängt med i efterföljande lösningar vid anrop av olika system. Forskning om behovet av mobila IT-lösningar användes som beslutsunderlag som låg till grund för det fortsatta utvecklingsarbetet. Personer som arbetar med utvecklingsarbete har efterfågat att ta del av presentationer av den prototyp på en IT-lösning som användes på mobiltelefon som togs fram under år 2005-2007. Det går att konstatera att nuvarande mobila lösning ligger i linje med de tankar som presenterades i datastudie del 3 (dvd-presentation för att förklara prototyp som togs fram).  

 

Repressalie kulturen inom polisen

 

Jag har under ett flertal år medverkat till att polisens sätt att hantera "Whistleblower" uppmärksammats (t.ex. Yrke: POLIS och Sveriges radio). Jag har dessutom bland annat hjälp till med uppslag till Hanne Kjöllers bok "En svensk tiger" och den forskning jag har bedrivit har andra forskare refererat till när de studerat repressaliekulturen inom svensk polis (se t.ex. "Den talande tystnaden").

Jag medverkade under vintern 2016 i flera reportage (t.ex. Sveriges radio) där polisens repressaliekultur belystes. Efterdyningarna av detta var att polisområde Östergötland initierade en studie om samtalsklimatet inom polisen. Chefen som beställt studien blev förvånad över resultatet och menade att det är viktigt att åtgärda det belysta problemet. Även om det är en skillnad på ord och handling så är ord ett första steg.  

 

ANNAT

 

Ytterligare text kommer komma.