Effekter för mig

Det är viktigt att nedanstående text inte uppfattas som att syftet är att visa att det är synd om mig. Det är inte synd om mig. Jag har en fast anställning som lektor på universitetet i Linköping där jag kan arbeta 100% om jag så önskar. Det är mitt eget val att arbeta vid polisen och att jag inte arbetar full tid vid universitetet. Genom åren har jag byggt upp kontakter och samlat in data som gör att jag kan ha tillgång till forskningsmaterial långt efter min pensionering. Jag har fått väldigt fina vänner inom polisen som jag kommer umgås med livet ut.  Nej, frågan och beskrivningen nedan ska istället ses som en exemplifiering av ett mer övergripande problem, nämligen en bristande transparens och i slutändan vad vi vill ha för offentlig sektor och samhälle. Både polisanställda och medborgare drabbas av nuvarande ordning när tystnadskulturen är utbredd inom polisen. Det finns befattningshavare som vill avfärda eller förminska detta problem. Det är mycket olyckligt eftersom det första steget för att komma tillrätta med tystnadskulturen är att erkänna att den existerar. Ett problem som kommer tydliggöras i texten är också hur samhällets kontrollinstanser fungerar eftersom detta är av avgörande betydelse för att skyddet att utsättas för repressalier blir så bristfälligt för offentligt anställda som utnyttjar sin meddelandefrihet. Det bör också påpekas att den beskrivna problematiken inte bara gäller polisen, utan det finns gott om andra exempel inom offentlig sektor (t.ex. visselblåsarna på Karolinska institutet). Det som gör det extra problematiskt med en utbredd tystnadskultur inom polisens är dess speciella roll i ett samhälle. 

Många har hoppats på att den nya Polismyndigheten skulle bli inledningen på något nytt, men tystnadskulturen lever kvar (se exempelvis "den talande tystnaden" av Malin Wieslander).. De flesta chefer som tidigare haft en aktiv roll i negativa särbehandlingen mot anställda är kvar i Polismyndigheten, ofta på högre tjänster än tidigare. Yttranden och ageranden från rikspolischefen Dan Eliasson (se artikel repressalier), Polismyndighetens tidigare kommunikationsdirektörs inställning till meddelandefriheten (se artikel och JO-beslut) och Carin Götblads agerande (se t.ex. artikel i SVT) med anledning av polismästare Lena Tysks hot mot en lokalpolisområdeschef ger en tydlig indikation på hur det är ställt i den nya Polismyndigheten. Just Götblad har tidigare fått kritik för att agera olämpligt med anledning av att anställda inom polisen utnyttjat sin yttrandefrihet. I exempelvis ett JO-beslut framgår att Götblad i ett mail till en anställds chef bl.a. skrev följande:

"L. har fått operera alldeles för fritt under lång tid och varit väldigt svår att få hejd på i vissa..." (se JO beslut)

Det känns därför extra angeläget att JO och även JK ser det som viktigt att granska frågor med kopplingar till tystnadskulturen inom polisen eftersom det inte är något nytt fenomen.

Under hela min tid som forskande polis har jag sett det som min uppgift att vara tillgänglig för de journalister som vill belysa polisverksamheten, men de repressalier som riktas mot mig drabbar min familj och jag har förstått att det skydd som jag länge hade trott fanns är så gott som obefintligt. Under ett år avböjde jag därför all medverkan i media. En teckning i en tidning tyckte jag åskådliggjorde förhållandet och jag köpte därför en förstoring av teckningen.

Efter mycket funderande och övervägningar kom jag fram till att fortsätta yttra mig i media. Jag har hela tiden bara valt att yttra mig om sådant jag forskat på och kommer fortsätta med detta, men dessutom också på ett helt annat sätt jämfört med tidigare även välja de sammanhang jag medverkar i. Min förhoppning på lång sikt är att problematiken med att det i praktiken inte finns något skydd för offentligt anställda som utsätts för repressalier efter att de utnyttjat sin meddelandefrihet ska uppmärksammas. Genom att yttra mig i vanlig media och sociala medier ökar dessa förutsättningar. I exemplifieringarna nedan av effekterna för mig vad gäller att utnyttja min meddelandefrihet kommer jag att börja berättelsen från det att jag varit anställd inom polisen i sex år och blev antagen som doktorand, tills dagens datum. Det är viktigt att ha i åtanke att redovisningen bara innehåller ett urval av situationer. 

Min första tid som doktorand var oproblematisk, men i takt med att jag presenterade forskningsresultat som inte stämde överens med den bild som polismyndigheten ville förmedla av verksamheten tornade molnen upp sig. Jag började bli utsatt för olika former av negativ särbehandling. Det ställde mig inför ett val. Ett val som innebar att jag undanhöll eller inte tydliggjorde obekväma forskningsresultat skulle tveklöst ha gett mig många förmåner, men det är min övertygelse att forskningens drivkraft måste vara sökandet efter sanning och en neutral presentation av resultaten och inte att vara en legitimerande serviceverksamhet. När jag inte gjorde ett sådant val ökade den negativa särbehandlingen.

Att vara utsatt för långvariga och upprepade sanktioner är påfrestande. Som ett sätt för mig att hantera detta började jag betrakta dem med forskarögon och dokumentera de olika former av negativ särbehandling som jag blev utsatt för. Delar av denna dokumentation låg senare till grund för en ledare i DN. Denna ger en översiktlig bild av vad som kan hända den som kritiserar polisen offentligt. För att tydliggöra den negativa särbehandling som jag har blivit utsatt för innan starten av den nya Polismyndigheten kommer jag i slutet på denna sida att lyfta fram tre detaljerade exempel av olika karaktär:

År 2014 fick jag ett uppdrag av stabschefen på Rikspolisstyrelsen efter ett önskemål från rikspolischefen Bengt Svenson. Jag blev polisintendent och fick bl.a. utreda om polisen skulle fortsätta med att utveckla IT-systemet PUST eller om detta skulle läggas ned. När den nya Polismyndigheten bildades fick jag återgå till min gamla tjänst. Att inneha en befattning som polisintendent och sedan få en placering att åka radiobil var unikt. Jag har sedan utan framgång sökt ett 40-tal tjänster i den nya Polismyndigheten.

I samband med att jag sökte tjänst som chef på den näst lägsta hierarkiska chefsnivån inom polisen fick jag ett meddelande om att jag inte hade gått vidare i rekryteringsprocessen. Det visade sig att de gjort bedömningen att jag inte hade erfarenhet att vara chef i en komplex organisation. Jag erbjöds att lämna en skriftlig motivering till varför jag ansåg att jag hade erfarenhet att vara chef i en komplex organisation. Efter att jag skickat in en motivering fick jag meddelande att de efter att gjort en noggrann bedömning kvarstår tidigare bedömning. När jag begärde ut CV på de andra sökande som gått vidare fick jag dock plötsligt ett meddelande om att jag gått vidare i processen utan att detta motiverades. Jag fick göra skriftliga tester som genomfördes av ett privat företag. Jag fick bra resultat (se Matrigma och MAP). Därefter genomförde personal på polisens HR-enhet en intervju. Jag uppfattade även att intervjun gick bra, men efter ett tag fick jag reda på att jag inte gått vidare i processen eftersom resultatet av intervjun drog ner den samlade bedömningen. På samtliga kriterier hade min nivå sänkts i relation till testresultaten, vilket ledde till att jag i den sammanfattande bedömningen inte hade nått upp till en godtagbar nivå på någon av de egenskaper som krävdes för den aktuella chefstjänsten. Av nyss nämnda dokument framgår att jag utifrån testresultatet hade det högsta värde man kunde ha på samtliga förmågor (S=Styrka), men vid viktningen mellan vad som framkommit vid intervju som två anställda på polisens HR-enhet höll och testerna så verkar testvärdet inte ha inverkat på bedömningen (inte heller CV). Jag hade nämligen det sämsta värdet man kunde ha gällande muntlig och skriftlig kommunikation samt social säkerhet (U=utvecklingsområde) och kompetens minus (-) på de övriga egenskaperna (för värdet kompetens går det att få kompetens -, kompetens och kompetens +). Jag hade såldes ett av de lägsta värdena som gick att ha i den sammanfattande bedömningen även gällande dessa egenskaper. 

Jag erbjöds möjlighet att boka tid för återkoppling av den sammanvägda bedömningen.  Den som genomförde återkopplingssamtalet utgick från informationen som framgick i den sammanfattande bedömningen, men de sökande hade inte tillgång till detta dokument. Vid återkopplingssamtalet med en person från HR-enhet per telefon hade jag med mig en pensionerad polischef. Personen på HR-enheten var trevlig, men det framgick att han hade svårt att förstå resultaten:

"Jag måste ju säga personligen så där – att jag har ju inte tillgång till intervjun och intervjuresultatet mer än de har skrivit här va. Men för mig är det här väldigt ähhh, jag får inte riktigt ihop det faktiskt. Om jag ska vara ärlig så. Ähhh […] om vi tittar på MAP och Matrigman så ligger du ju väldigt [lite skratt] alltså du har hög målmedvetenhet, du står stabilt, du är kreativ, du har en social stil, du bryr dig om andra människor alltså det är delaktighet motivation kan jag tänka mig kopplat till det. Du har en hög analytisk förmåga genom Matrigman […]"  

När han kom till punkten skriftlig och muntlig kommunikation i den sammanfattande värderingen skrattade han till:

"Mmm. Mmmm [Skrattar] Ursäkta att jag skrattar då eftersom du har skrivit böcker och forskningsrapporter. […]

Ja utvecklingsområde i skriftlig kommunikation och muntlig känns lite konstigt

Ja, du står ju inför publik en del eller hur jag har ju hört talas om ja, eller hur?

Jag står ju veckovis, ja alltså varje vecka har jag ju något föredrag i stort sett [tystnad]

Det är ju, hörrödu, äähh, ja just det [tystnad]

För det känns ju liksom som

Ja, det är ju väldigt konstigt."

Bedömningen rimmade illa med mitt CV. Av detta framgick bl.a. att jag i hård konkurrens hade rekryterats till förhandlare i krissituationer och genomgått utbildningar inom detta område, att jag arbetat som förhandlare i 12 år, bl.a. tjänstgjort ett år i Kosovo som förhandlare i den internationella insatsstyrkan, att jag varit med och byggt upp dialogpolisen i Stockholm och tjänstgjort som dialogpolis i 8 år samt att jag ett år fått pris för bästa vetenskapliga artikel i en vetenskaplig tidskrift. Den pensionerade polischefen visste att jag inte ville spela in samtalet med personen från HR-enheten, men han hade spelat in samtalet och skickade efter några veckor en ljudfil till mig.

Under återkopplingssamtalet hade jag två frågor, bl.a. hur man vägt in vad som framgick av CV när man gjorde den sammanfattande värderingen som personen från HR-enheten inte kunde inte svara på. Han bad att få återkomma. Vid nästa telefonsamtal, där jag liksom vid det första samtalet, använde en högtalartelefon satt också ett vittne med och lyssnade. Denna gång var personen från HR-enheten mer reserverad. Jag hade ett ytterligare antal frågor kopplat till vad som framförts i tidigare återkopplingssamtal och det blev uppenbart att personen från HR-enheten hade svårt att få ihop och förstå bedömningen. Att betänka är att återkopplingssamtalen syftade till att ge de sökande en klarhet i vad som låg till grund för den sammanfattande bedömningen för att möjliggöra en personlig utveckling. Även när det gäller detta samtal fick jag senare en ljudfil från personen som hade lyssnat på samtalet (för att hänga med i frågorna på ljudfilen kan det vara bra att ha den sammanfattande bedömningen framför sig, men vid återkopplingssamtalet hade jag ej tillgång till detta dokument).

Under våren 2016 gjorde polisförbundet en anmälan till JO som gällde tjänstetillsättningar inom den nya polismyndigheten. De kompletterade anmälan med en beskrivning av det jag blivit utsatt för i samband med att jag sökt tjänster inom den nya polismyndigheten (se anmälan och bilagor). I den information som JO skickar ut angående handläggningen av ärenden framgår att JO har i uppdrag att granska att domstolar och andra myndigheter följer lagar och andra författningar i sin verksamhet och att: "Granskningen är särskilt inriktad på att undersöka om grundlagens krav på saklighet och opartiskhet iakttas samt att grundläggande fri- och rättigheter respekteras.". Eftersom den anmälan som Polisförbundet lämnade in gällande behandlingen av mig fokuserade just på brister vad gäller Polismyndighetens sätt att respektera grundläggande fri- och rättigheter och frågor kring saklighet och opartiskhet kan man tycka att det borde vara något som JO borde granska. Dessutom framgick i anmälan att Polismyndigheten bl.a. inte hade följt beslut som Statens överklagandenämnd hade fattat. JO:s beslutade emellertid att inte vidta några åtgärder i ärendet. Jag skickade den anmälan som Polisförbundet gjort, och JO:s beslut att inte utreda detta vidare, till JK. Jag visste att JK bl.a. kände till det Hanne Kjöller skrivit i sin ledare i DN och det har därefter varit mycket skriverier gällande tystnadskulturen inom polisen. JK koncentrerar sin tillsynsverksamhet på yttrandefrihet, offentlighet och s.k. systemfel hos myndigheter och en förhoppning från min sida var att JK skulle ta tag i den problematik som exemplifierades i den skrivelse jag skickade till JK. Jag fick följande meddelande från JK.  

Åtta års försök att få en tjänst inom polisen nära där jag bor genom att söka tjänster på lägsta operativa nivå liksom chefstjänster har misslyckats. Jag har även sökt specialistbefattningar som med tanke på min bakgrund varit mycket lämpliga, såsom kommunpolis. Jag har även skrivit till regionpolischefen i region öst och erbjudit mina tjänster och har dessutom skrivit direkt till utvecklingscentrum i Linköping. Med tanke på att de ansvarar för att utveckla polisens narkotikaarbete och att jag forskat kring dessa frågor där polisen bl.a. har använt sig av en rapport jag skrivit vid utbildningar så borde min bakgrund vara intressant.  

Mina tidigare erfarenheter av Polismyndigheten och chefers agerande mot mig visar tydligt vad som kan hända med en arbetstagare i en offentlig organisation som agerar som visselblåsare. De vitsord jag fått och vad mina närmsta chefer och medarbetare har framfört genom åren i kullkastar en förklaring att orsaken till att det jag drabbats av skulle kunna härledas till att jag har en bristfällig samarbetsförmåga, social kompetens eller professionell förmåga. Tvärtom har jag fått mycket goda vitsord, där samarbetet med andra kopplat till den operativa verksamhet har fungerat mycket bra. Saker jag har drabbats av har i tid ofta sammanfallit med yttranden jag gjort i media. I ett enskilt fall kan det givetvis vara en slump, men när man ser över tid och i kombination med vad jag fått reda på genom inofficiella kanaler står det helt klart att de negativa konsekvenserna är tydligt kopplat till att jag utnyttjat min meddelandefrihet och sagt saker som höga chefer ogillat. Min roll som forskare har gjort att det varit självklart att inte undanhålla de forskningsresultat jag kommit fram till och när jag fått frågor från journalister har jag svarat på dem.

Med tanke på min bakgrund och erfarenheter av operativ verksamhet inom polisen och andra meriter (se CV) och hur olika rekryteringsärenden har utvecklats framgår att denna negativa särbehandling har fortgått och fortgår. Jag är docent och har 19 års erfarenhet av polisforskning, men är fortfarande placerad som radiobilspolis i en av Stockholms förorter (Botkyrka). Jag innehar därmed samma tjänst som när jag började inom polisen.  Jag har en mycket bra lokalpolisområdeschef som gillar mig och jag är uppskattad bland mina kollegor. Jag trivs med de jag arbetar med på lokalpolisstationen, men det känns som Polismyndigheten kunde nyttja min kompetens på annat sätt. Eftersom jag inte ens har kunnat få en motsvarande tjänst i närheten av min bostadsort så åker jag totalt 30 mil och ofta vara borta runt 24 timmar (sover i Sthlm beroende på att arbetspass slutar sent eller börjar tidigt) för att arbeta 8 timmar, vilket är opraktiskt med tanke på min familjesituation. Jag har numera inte som avsikt att börja arbeta i yttre tjänst på någon annan polisstation än Botkyrka utan kommer så sakteliga runda av min karriär inom polisen eftersom det uppenbarligen inte finns förutsättningar att inom organisationen få utlopp för mitt intresse att utveckla polisverksamheten.      

Ett annat problem är att hinder har lagts i vägen för min forskning. En förutsättning för att få finansiering är många gånger att få samtycke från den organisation som ska studeras. Det är problematiskt om man har ett intresse av att identifiera och beskriva strukturella problem och ta fram lösningsförslag när den organisation man har för avsikt att studera inte har ett intresse att problemen blir kända utan parerar kritik med olika form av krishanteringsstrategier. I längden är det svårt att bedriva forskningsstudier på fritiden. En myndighet har också goda möjligheter att försvåra forskning trots att de är skyldiga att följa offentlighetsprincipen. Generellt sett har det varit svårt för mig att få Polismyndigheten att agera i enlighet med offentlighetsprincipen när jag har begärt ut handlingar. Detta problem har fortsatt i den nya Polismyndigheten. En jurist på Polisförbundet gav mig rådet att göra en anmälan till JO med anledningen av detta för att få Polismyndigheten att följa offentlighetsprincipen på ett bättre sätt. Jag gjorde en anmälan, men JO valde att inte utreda ärendet vidare. JO kan till skillnad mot en vanlig myndighet i princip fritt avgöra vilka ärenden som ska utredas. Att JO inte såg detta ärende som viktigt - att en forskare inte får ut material trots upprepade påstötningar kan tyckas lite underligt med tanke på andra ärenden som JO tagit upp vad gäller klagomål mot polisen. En jurist som arbetar med frågor som rör polisverksamhet konstaterade med anledning av att JO valde att inte utreda min anmälan att det är besynnerligt att JO inte har intresserat sig för det jag har blivit utsatt för med tanke på JO:s uppdrag. Juristen menade dessutom att i många andra fall som är betydligt mindre allvarliga så får de som anmäler åtminstone ofta sin sak prövad på så vis att myndigheten blir tvungen att yttra sig, men mer komplicerade ärenden som handlar om strukturella fel verkar inte JO vilja ta i med tång ens. 

JO skickar anmälan och sitt beslut att inte utreda ärendet till Polismyndigheten. Effekten av detta går att likna vid att en elev som anmäler till rektorn att han blir mobbad inte får sin sak prövad, men att rektorn meddelar den som mobbaren har pekat ut att han har blivit anmäld, och att skolan inte har för avsikt att vidta några åtgärder med anledning av detta.

Under en längre tid har jag försökt få ut handlingar gällande polisens rekryteringsprocess. Jag har överklagat beslut från Polismyndigheten till Kammarrätten i Stockholm och den 23 januari 2017 beslutade kammarrätten i Stockholm att undanröja beslutet som Polismyndigheten fattat att inte lämna ut de handlingar som jag begärt (mål nr 6101‐16). När det hade gått en månad från detta beslut och jag fortfarande inte fått några av dessa handlingar eller de andra handlingar som jag under hösten 2016 begärt från Polismyndigheten gjorde jag en ytterligare anmälan till JO. Även denna anmälan fann JO att det inte fanns skäl att utreda.

JO såg ingen anledning att vidta någon utredning som kan leda till ett påpekande att Polismyndigheten har gjort fel. Polismyndigheten kan fortsätta på den inslagna vägen. I slutet av mars 2017 hade jag fortfarande inte fått ut de handlingar som jag har begärt av Polismyndigheten som ingick i JO-anmälan. I maj 2017 fick jag ut vissa av de handlingar jag begärt, men det visade sig att ett stort antal handlingar som ingick i den överklagan jag gjort till Kammarrätten, där jag slutligen fick rätt, gallrats ut av Polismyndigheten under tiden som mitt överklagandebeslut behandlats.

Vart ska man vända sig när Polismyndigheten inte följer lagar och förordningar? Det är lätt att få en känsla av att man är rättslös. Det finns ett intresse från statsmakten att man som offentligt anställd ska reagera på missförhållande och det finns teoretiskt sett ett skydd för arbetstagare som nyttjar sin meddelandefrihet. Men i praktiken är mycket bristfälligt om inte obefintligt. Ligger det som framkommer i ovanstående redovisning i linje med kärnan i en demokratisk rättsstat? 


NEGATIV SÄRBEHANDLING VAD GÄLLER EKONOMISK ERSÄTTNING

Jag har arbetat som dialogpolis i sju år. Stockholmspolisen har ett tiotal dialogpoliser som träder i tjänst som dialogpoliser först när myndigheten finner ett behov av att använda sig av denna funktion, t.ex. vid större demonstrationer. Dessa polisers huvudsakliga tjänstgöring handlar således inte om att bedriva dialogpolisarbete, utan de har sina normala arbetsplatser inom andra tjänstgöringsgrenar.

Det kontaktskapande arbetet som dialogpolisfunktionen kräver medför dock att det finns ett behov att dessa poliser är tillgängliga även mellan de inhopp de gör som dialogpoliser. För att minimera kostnaden för övertid så infördes därför ett funktionstillägg på 2000 kr/månad som ekonomisk ersättning för samtal på icke tjänstetid. Men i beslutet om funktionstillägg för dialogpoliser angavs att jag bara skulle få 300 kr/månad i ersättning (se beslut). Skäl till detta angavs vara min begränsade tjänstgöring inom Stockholmspolisen (25 %).

Genom att dialogpolisarbete innebär inhopp när behov uppstår var emellertid min tjänstgöringstid inom Stockholmspolisen tillräcklig för att ianspråktas i samma omfattning som de andra dialogpoliserna. Eftersom en begränsad tjänstgöringstid innebar att risken faktiskt blev större att jag fick ta emot samtal på icke kontorstid var det svårt att förstå logiken i att sänka min ersättning. Mitt funktionstillägg på 300 kr/månad motsvarade 15 procent av den ersättning mina kollegor fick för att utföra samma arbetsuppgifter. Andra dialogpoliser har inte fått en reducering av sitt funktionstillägg på grund av begränsad tjänstgöring (se lönespec för dialogpolis och dialogsamordnares brevsvar). Det är bara jag som råkat ut för detta.

Eftersom jag oftast ansvarade för samverkan med olika frivilligorganisationer betydde det att jag hade ett stort antal telefonsamtal och kontakter att hantera på icke tjänstgöringstid. I och med att jag dessutom var den som hade längst erfarenhet av att vara dialogpolis blev jag också ofta uppringd av andra dialogpoliskollegor som ville diskutera olika frågor. Då funktionstillägget var tänkt att täcka samtal på icke tjänstgöringstid ställde jag en fråga till min närmsta chef om hur jag skulle agera med anledning av min reducerade ersättning. Var tanken att jag bara skulle vara tillgänglig 15 procent? Han kunde inte svara på frågan mer än att det inte kunde bli aktuellt med övertid eftersom funktionstillägget var tänkt att reglera detta. Jag skickade därför ett mail till handläggaren och den chef som fattat beslut om mitt reducerade tillägg. De valde att inte svara på min fråga. 

 

NEGATIV SÄRBEHANDLING I FORM AV EN ADMINISTRATIV ÅTGÄRD

Jag blev uttagen av EU att tjänstgöra i Kosovo som chef för förhandlarcellen i den internationella insatsstyrkan. Uppdraget var på ett år. Innan jag påbörjade min utlandsmission hann ett flertal poliser kontakta mig där de uttryckte sin frustration över att polisen redovisade sin verksamhet utåt på ett missvisande sätt. Några av dessa poliser tjänstgjorde i Stockholm och flera av dem nämnde Stockholmspolisens särskilda satsningar såsom ungdomsråd, hatbrottsjour, kontaktpoliser och arbetet mot organiserad brottslighet. Jag lovade att analysera huruvida Stockholmspolisens beskrivningar av dessa satsningar stämde under förutsättning att jag fick hjälp att samla in data innan jag åkte ner till Kosovo. Några poliser hjälpte till med datainsamling.

Väl nere i Kosovo kunde jag sätta igång med att jämföra den uppbyggda bilden med de data jag hade fått tillgång till. När jag kom hem till Sverige på min första ledighet i slutet av januari 2009 skrev jag till rikspolischefen Bengt Svenson och informerade honom om den studie jag höll på med (se mail). Han ville träffa mig och han fick innan mötet möjlighet att läsa det första kapitlet av den rapport jag höll på med.

Vid mötet framförde han att jag kommer råka illa ut om jag fortsätter med rapporten eftersom länspolismästaren i Stockholm i så fall kommer sätta in stor kraft mot mig - hela staben. Han sammanfattade det hela i orden att ”de kommer krossa dig”. Jag upplevde rikspolischefens information som ett råd och inte som ett hot. Han visste att länspolismästaren hade byggt upp mycket av sitt varumärke kring Stockholmspolisens särskilda satsningar. Stockholmspolisen var en egen myndighet och jag hade min grundplacering där, vilket gjorde att jag var sårbar för olika former av repressalier. Det var därför naturligt att han drog dessa slutsatser. Samtidigt kändes det lite konstigt att han som högsta chef för polisen inte kunde säga till en länspolismästare att det var oacceptabelt att agera på ett sätt som syftade till att begränsa en anställds yttrandefrihet.

Jag tyckte emellertid att Stockholmspolisens missvisande presentation av sin verksamhet var så allvarlig att det var viktigt att det kom i offentlighetens ljus. Men det skulle inte ta lång tid innan det skulle stå klart för mig att rikspolischefens antaganden var korrekta. Den 26 januari hade jag i ett mail begärt ut samtliga handlingar som rörde ungdomsråden under år 2008 i sju av åtta av Stockholmspolisens polismästardistrikt. I det åttonde polismästardistriktet (city) hade jag redan fått tillgång till handlingarna på annat sätt. Det gick utifrån dessa handlingar att konstatera att Stockholmspolisens beskrivning av de lokala ungdomsråden inte stämde gällande detta distrikt.

Två av de sju distrikten, Södertälje och Roslagen, som jag begärt ut handlingar från levererade information om sina ungdomsråd omgående. Av dessa handlingar framkom att verksamheten inte fungerade på det sätt som den beskrivits i olika officiella dokument. Nacka polismästardistrikt redovisade att de inte hade något ungdomsråd (se svar). Det kan tyckas märkligt eftersom Stockholmspolisen i olika sammanhang, till exempel i sin årsapport för år 2007 (sidan 3) redovisat att samtliga polismästardistrikt hade ungdomsråd. I artikeln "Kommunikationsstrategier" framkommer emellertid att det är vanligt att polisen i syfte att skönmåla verksamheten inte presenterar rättvisande information. Beteendet är givetvis olyckligt ur många perspektiv. Detta förhållande gjorde sannolikt att min granskning upplevdes som ett hot ur polisledningens perspektiv.

Västerorts polismästardistrikt svarade att de inte hade de begärda handlingarna (se svar). Jag misstänkte dock att detta inte stämde. Polischefen Ditte Berglund skickade ut ett veckobrev till sina underlydande chefer i Västerorts polismästardistrikt. En kollega vidarebefordrade brevet till mig och i detta fanns det ett kort avsnitt där det stod: ”Stefan Holgersson har i egenskap av privatperson (vi tolkar det så eftersom han skickat från mailadress hemifrån) begärt ut handlingar om ungdomsrådet i Västerort. Varför…?”. Dessutom var en formulering av avslaget på min begäran märklig: ”Om du är missnöjd med att uppgifter har undanhållits Dig kan Du få utlämnandefrågan prövad av polismyndigheten och då få ett överklagbart beslut”. Varför skulle man skriva en sådan mening om det inte fanns några handlingar i ärendet? Det hade räckt med ett kort avslagsbeslut där det stod att det inte fanns ett ungdomsråd i Västerort, precis som Nacka polismästardistrikt hade svarat.

Enligt en av mina kontakter i Västerort polismästardistrikt skulle det finnas ett ungdomsråd, men att detta inte fungerade som det var tänkt och att det sannolikt var anledningen till att jag inte fick ut handlingarna. Jag tog direkt kontakt med Västerorts polismästardistrikt och påtalade att jag hade fått information om att det fanns ett ungdomsråd i Västerort. Omgående fick jag handlingarna som tvärt emot innehållet i polismästardistriktets yttrande faktiskt existerade (se utdrag diarie). Av de diarieförda handlingarna framgick att Stockholmspolisens presentation av de lokala ungdomsråden inte stämde med hur denna verksamhet bedrevs i Västerorts polismästardistrikt.

En vecka efter att jag begärt ut handlingarna var det tre polismästardistrikt som inte hade levererat någon information om sin ungdomsrådsverksamhet. Därför skickade jag den 2 februari en påminnelse till dem och en begäran om att jag skulle vilja ha ett skriftligt svar varför dessa handlingar inte lämnats ut (se mail 1 och mail 2). Två av distrikten (Norrort och Söderort) levererade därefter handlingar. Utifrån dessa handlingar visade det sig att deras ungdomsråd inte stämde överens med Stockholmspolisens officiella beskrivning av denna verksamhet.

Södertörns polismästardistrikt bekräftade visserligen att de tagit emot min påminnelse (se mail), men i övrigt så svarade de inte på min begäran och påminnelse.  Det är vanligt att chefer struntat i att svara på mail. Även om dessa mail skickats från extern e-mailadress har de inte diarieförts som en inkommen handling. På liknande sätt har olika tjänstemän vid ett flertal tillfällen inte fäst någon vikt vid att följa offentlighetsprincipen när jag har begärt ut offentliga handlingar. Ovanstående beskrivning av hur min begäran att få ut handlingar om ungdomsråden hanterades utgör ett exempel på detta.

Istället för att få ut några handlingar fick jag den 4 februari ett mail från polisinspektör Magnus Blomqvist, där han vidarebefordrade en order som han och polisinspektör Peter Klintevik fått av den operativa chefen i Södertörn, polisintendent Leif Oscarsson. De skulle se till att jag lämnade in bl.a. vapen, pepparspray, batong och min polislegitimation (se mail). Något motiv till detta ingripande angavs inte. De hade redan tagit mitt vapen, batong och pepparspray från mitt vapenskåp och ville att jag tog kontakt med någon av dem för att lämna in mitt tjänstekort och databehörighetskort. Jag var på polisstationen i Flemingsberg när jag läste mailet och gick och tränade istället för att omedelbart gå upp till Blomqvist/Klinteviks rum på plan 4.

När jag kom tillbaka till arbetsplatsen där jag hade hängt mina ytterkläder så satt det en gul notislapp fäst på dataskärmens övre plastram. Det stod att jag skulle ringa Magnus Blomqvist. Det fanns även ett telefonnummer angivet. Jag ringde upp honom. Han kom ner till plan 2 där jag satt. Han berättade att polisintendent Oscarsson hade besökt hans och Klinteviks tjänsterum och frågat om de fått in min utrustning ännu. Magnus Blomqvist uppgav att han upplevde att det vara lite underligt att den operativa chefen var så angelägen att jag skulle lämna in utrustningen. Dessutom – i det mail som den operativa chefen skickade ut gällande beslutet att genomföra en administrativ åtgärd stod det ”Stefan Holgersson” som rubrik (ärenderaden) där polismästaren fick en kopia på mailet. Det var enligt Magnus Blomqvist inte ett normalt förfarande.

Jag frågade Magnus Blomqvist om det gick bra att jag bara gjorde klart det jag höll på med och att jag lade tjänstelegitimation och datakort i ett brunt internpostkuvert när jag lämnade polishuset i Flemingsberg. Detta godkändes och jag fick reda på att det skulle skickas till polismästarens sekreterare som förvarade inlämnade tjänstelegitimationer i ett skåp. Jag följde detta direktiv.

När jag återvände till Kosovo frågade jag kollegerna om någon hade fått lämna in sin tjänstelegitimation. Ingen av de drygt 40 poliser från Sverige som tjänstgjorde i Kosovo hade fått en sådan anmodan. Att det kunde vara en lokal rutin i just Södertörns polisdistrikt gick att avfärda eftersom polisinspektör Petra Granath, som normalt tjänstgjorde på samma våningsplan som mig i polishuset i Flemingsberg och var i Kosovo samtidigt som mig hade inte fått en sådan förfrågan när hon var hemma i Sverige. Det var uppenbart att jag blivit utsatt för en negativ särbehandling i form av en administrativ åtgärd.

Jag skrev ett mail hem till Sverige och påtalade problemet med att jag inte kunde legitimera mig som polis och frågade hur detta skulle lösas. Jag fick inget svar. Eftersom jag fortfarande heller inte hade fått ut de handlingar om ungdomsrådet som jag begärt från Södertörns polismästardistrikt eller svar på varför de inte lämnades ut tog jag kontakt med en polis, Amir Rostami, som gick en forskarutbildning, men som tjänstgjorde i Södertörns polismästardistrikt. Amir Rostami var en av de poliser som hjälpt mig med data till min granskning och som var angelägen att jag såg till att polisens uppmålade missvisande bilder av sin verksamhet kom ut i offentlighetens ljus. Han har dock valt en annan approach vad gäller att framföra kritik och presentera kritisk forskning. Detta för att slippa utsättas för repressalier, men han hjälpte mig och skickade ett mail till mig den 8 mars. Han hade varit i kontakt med rättsenheten på fredagen den 6 mars och han skulle få kopior på handlingar som jag begärt ut på måndagen den 9 mars.

Måndagen den 9 mars fick jag mail av honom att han fått handlingarna (se mail). Någon förklaring till dröjsmålet lämnades inte. Amir Rostami meddelade också att jag inte fått ut de handlingar jag egentligen efterfrågat för att kunna kontrollera bl.a. ålder och antal deltagare vid olika mötestillfällen. Däremot så bifogades en faktura på 186 kronor. Södertörnspolisen hade till skillnad från de andra distrikten dragit ut ett femtiotal sidor från intranätet/internet med den officiella presentationen av ungdomsråden i Stockholms län och krävde ersättning för dessa sidor. Jag betalade även om jag uppfattade att syftet med deras agerande var att min begäran skulle medföra en kostnad för mig. Via kontakter tog jag reda på hur ungdomsråden fungerade i Södertörns polismästardistrikt. Stockholmspolisens uppmålade bild av bland annat antal deltagare, deras ålder och antal mötestillfällen stämde inte med hur verksamheten fungerade i Södertörns polismästardistrikt.

När jag vid nästa ledighet i maj åter kom till Sverige hade jag tvingats tjänstgöra tre månader som polis utan min polislegitimation. Efter en händelse på pendeltåget skrev jag ett mail till en chef på Rikskriminalpolisens utlandsstyrka och till Södertörnspolisen. Jag meddelade att jag hade för avsikt att göra en JO-anmälan på grund av att jag fråntagits mina möjligheter att följa polislagen och kunna legitimera mig som polis. Jag fick inte något svar på mina mail.

Jag vände mig därför till polisförbundets ordförande i Södertörns polismästardistrikt, Ulf Ask, som lovade att fråga polisintendent Leif Oscarsson om hanteringen av min indragna legitimation. Efter kontakten med polisförbundet gick jag och väntade på att jag skulle få någon form av meddelande om min legitimation. I slutet av ledigheten i maj träffade jag av en slump på två representanter för polisförbundet, Ulf Ask och Marie Fogman Göthberg, på en lunchrestaurang vid Huddinge sjukhus. Jag frågade dem om de visste när jag skulle få tillbaka legitimationen. Ulf Ask såg förvånad ut och sade att arbetsgivaren hade meddelat att de inte hade begärt att få in min legitimation (se mail).

Efter att vi ätit klart följde jag med dem till deras kontor på plan 4 i Flemingsbergs polisstation och jag visade dem den order som polisintendent Leif Oscarsson hade skickat till Blomqvist/Klintevik gällande att bl.a. min polislegitimation skulle lämnas in. Ulf Ask hjälpte mig därefter att få tillbaka legitimationen (se mail). Beslutet att kräva in min polislegitimation respektive återlämnandet av densamma diariefördes inte av Södertörnspolisen.

NEGATIV SÄRBEHANDLING VID TJÄNSTETILLSÄTTNING

Min familj bor i Östergötland. Jag har därför sökt ett flertal tjänster inom polisen där - alltifrån höga chefstjänster till tjänster på lägsta operativa nivån. Jag har dock inte lyckats i mina ansträngningar. År 2007 sökte jag en av två utlysta närpolistjänster i Norrköping. Jag kallades till en intervju som gick bra. Mina meriter i CV:t var goda jämfört med de andra sökandena. Tillförordnande ordföranden i polisförbundet i Östergötland, Björn Hoppe, ringde dock upp och berättade att jag rangordnats sist bland de sökande.

Enligt Björn Hoppe hade arbetsgivaren angivit att jag hade teoretiska och praktiska kunskaper som vida översteg de andra sökandena, men att jag ansågs överkvalificerad för att arbeta i yttre tjänst. Björn Hoppe berättade också att arbetsgivaren ansåg att jag hade så många idéer att jag riskerade förstöra de andra medarbetarnas kreativitet (se arbetsgivarens skrivelse). Till saken hör att det var flera närpoliser som tryckt på att jag skulle söka tjänsten.  Jag hade vid ett flertal tillfällen varit och arbetat i Östergötland tillsammans med dem.

Björn Hoppe menade att arbetsgivarens sätt att uttrycka sig gjorde att jag enligt LOA (lagen om offentlig anställning) skulle få tjänsten. Polisförbundet i Östergötland framförde därför att jag borde rangordnas först bland de sökande (se polisförbundets yttrande längst bak i dokument)     

Vid den lokala MBL förhandlingen som senare hölls framförde emellertid arbetsgivaren att jag bl.a. saknade aktuell erfarenhet med kontinuitet av uniformerat polisarbetet i yttre tjänst och av praktiskt polisarbete med ungdomar. Man menade också att jag gjort klart att jag inte tänkte avsluta min forskarkarriär för den nu aktuella anställningen, utan kombinera den med någon annan anställning i universitet- eller högskolevärlden (se ny skrivelse från arbetsgivare).

Förutom att det var märkligt att arbetsgivaren på två veckor hade bytt ståndpunkt från att jag hade praktiska kunskaper som vida översteg de andra sökandena till att jag hade stora brister inom områden som var centrala för tjänsten, finns det skäl att belysa några andra förhållanden.

Min forskning har inneburit att jag till största delen har ägnat mig åt deltagande observation, dvs att jag kontinuerligt har arbetat i yttre tjänst som ordningspolis i olika delar av landet. Det var ett förhållande som polismyndigheten i Östergötland kände till. Den som föredrog ärenden från polismyndighetens sida vid MBL förhandlingen, Åsa Larsson, var samma person som skrivit under handlingen till tillsättningsgruppen där det nämndes att jag under åtta år haft en yttre utvecklingstjänst och de sista åren en yttre forskartjänst (se arbetsgivarens skrivelse).

I Östergötland hade jag tjänstgjort heltid 3-4 veckor i stort sett varje jul- och nyårshelg under tio års tid. Länspolismästaren Mats Löfving hade dessutom träffat på mig flera gånger i polisstationen i Norrköping i samband med min tjänstgöring. Jag har också kontinuerligt tagits i anspråk av närpolisen i Norrköping när de genomfört vissa insatser, bl.a. mot trimmade mopeder eftersom de uppfattade att jag var en tillgång. Tillförordnade närpolischefen i Norrköping Mikael Skoog ringde dessutom till mig under hösten 2007 i samband med att anställningsprocessen pågick och frågade om jag kunde medverka vid en sådan insats. 

När det gäller arbetsgivarens påstående om att jag saknade aktuell erfarenhet av praktiskt polisarbete med ungdomar så var även detta ett konstruerat argument som saknade grund. Min deltagande observation innebar att jag ofta bedrev praktiskt polisarbete med ungdomar och det hade jag bland annat gjort ett flertal gånger i Norrköping. Jag hade vid ansökningstillfället dessutom varit dialogpolis i fem år och det innebar i stor utsträckning praktiskt polisarbete med ungdomar. Jag var involverad som polis i NFG (Non Fighting generation) och startade Night Angels tillsammans med Helene Jaktlund (ansvarig för Farsor och Morsor på stan i Stockholms city). Night Angels bestod av ett drygt tjugotal ungdomar från olika förorter i Stockholm. De nattvandrade på helger och var också med och hjälpte polisen vid olika särskilda tillställningar. Jag medverkade vid ett stort antal aktiviteter med dessa ungdomar. Jag hade också behållit kontakten med en av de skolor jag var kontaktpolis för när jag var närpolis i Botkyrka i slutet av nittiotalet och besökte denna skola när jag åkte radiobil i Botkyrka. 

Under intervjun till närpolis framförde jag att det mest fördelaktiga vore om jag kombinerade tjänsten som närpolis med t.ex. en 30-procentig anställning på ett universitet genom att jag då kunde få olika inspel som kunde vara användbara för verksamheten. Att jag skulle ha ställt ett krav om nedsättning av tjänst var felaktigt och en tjänstledighet för annan anställning är dessutom ett förhållande som arbetsgivaren själv väljer om de ska bevilja. Arbetsgivaren beslutar tillika om de ska bevilja en bisyssla. Hela min doktorsavhandling skrev jag vid sidan om min heltidsanställning vid Stockholmspolisen.

Under de flesta av de 17 år som jag bedrivit forskning har jag utfört forskningen vid sidan om en heltidsanställning inom polisen. Detta har inte haft en negativ påverkan på min förmåga att sköta mina arbetsuppgifter inom polisen, utan jag har fått goda vitsord i samband med utvecklingssamtal. Efter att ha fått en fråga från Björn Hoppe med anledning av MBL-förhandlingen klargjordes att jag var beredd att arbeta 100 % som närpolis. Det bör i sammanhanget nämnas att efter att jag ratades till de utlysta anställningarna som närpolis i Norrköping arbetade jag fyra år heltid som polis. De var först när resorna till och från Stockholm blev för ansträngande som jag gick ned i tjänstgöringstid.

Polisförbundet i Östergötland hade synpunkter på arbetsgivarens argument och beslut under den lokala MBL-förhandlingen och framförde bl.a. att:

"Vi anar att något annat än att meriter och skicklighet har varit avgörande för arbetsgivarens ställningstagande i detta fall särskilt när man placerar honom sist i rangordningen bland de sökande. Det är allmänt känt att Holgersson varit mycket kritisk mot ledningen inom polisväsendet och vi tror att detta spelar in i arbetsgivarens bedömning av de sökande och om så är fallet har man helt frångått reglerna om tillsättning av tjänst enligt lagen om offentlig anställning” (Se slutet på dokument,  polisförbundets yttrande). 

I sammanhanget kan det vara intressant att nämna polisledningens inställning till mig vid den aktuella tidpunkten. Tommy Håkansson var länskriminalchef i Östergötland och han hade i mitten av 1960-talet bildat en fast radiobilspatrull med min far. Tommy Håkansson frågade länspolismästaren Mats Löving varför man inte anställde mig. Mats Löfving ska då ha svarat att över hans döda kropp skulle Holgersson få en anställning i Östergötland. Tommy Håkansson återgav Löfvings svar till mina föräldrar (se redogörelse). Tommy Håkansson har också berättat för en kommissarie att Löfving sagt att Holgersson aldrig kommer bli anställd i Östergötland (se mail). Jag fick också liknande indikationer om polisledningens inställning till mig från andra kollegor i Östergötland. Polisförbundets antagande om att min offentliga kritik av polisen var orsaken till att jag rangordnades sist var definitivt inte taget ur luften.

Polisförbundet ville ha en central förhandling angående tillsättningsförfarandet. I en tjänsteanteckning daterad 2008-02-08 skrev personalchefen Charlotte Lundgren att förhandlingen påkallad av Polisförbundet ej längre var aktuell eftersom arbetsgivaren hade för avsikt att fatta beslut om att avbryta anställningsförfarandet (se tjänsteanteckning). Polisförbundet ville ändå ha en central förhandling beträffande hur polismyndigheten hade agerat i ärendet. Polismyndigheten i Östergötland fattade ett beslut om att avbryta tillsättningsförfarandet (se beslut). Samma person som skrivit tjänsteanteckningen, personalchefen Charlotte Lundgren, hade undertecknat detta beslut som var daterat till den 2008-01-22. Det angivna datumet för beslutet är märkligt i förhållande till texten och datumet i tjänsteanteckningen. I tjänsteanteckningen framgår att det finns en avsikt att fatta ett kommande beslut, men det aktuella beslutet är dock daterat 17 dagar innan tjänsteanteckningen upprättades.

Jag tog kontakt med Charlotte Lundgren och begärde att få kopior på handlingarna i ärendet. Handlingarna skickades till mig. Det visade sig senare att hon undvikit att skicka ett diariefört dokument. När jag läste igenom de handlingar som Charlotte Lundgren skickat upptäckte jag att det fanns en referens till en handling som jag inte fått. Jag skrev därför till Charlotte Lundgren. Hon menade att dokumentet (se upprättat dokument) var ett arbetsmaterial som inte arkiveras efter att ärendet avslutas (se mail). Jag tog kontakt med polisförbundet som framförde att de skulle informera Charlotte Lundgren om vikten av att följa offentlighetsprincipen. Efter två månader skickade Charlotte Lundgren handlingen (se brev).

Den centrala MBL förhandlingen genomfördes och enligt facklig representant blev arbetsgivaren hårt ansatt. Arbetsgivaren vägrade dock att skriva under protokollet och därför blev inte det som berördes under denna MBL-förhandling offentligt. Arbetsgivarens vägran att skriva på ett MBL-protokoll var mycket ovanligt och gav ytterligare näring åt misstankarna att myndighetens ledning inte accepterar att anställda i kraft av sin yttrandefrihet offentligen framför kritik mot myndigheten. Att de mest centrala aktörerna bakom den negativa särbehandling, som exemplifieras ovan, idag innehar centrala positioner i den nya polismyndigheten, medan jag trots upprepade försök fortfarande inte har fått någon tjänst i Östergötland skickar tydliga signaler ut i organisationen.